Image

Fackeltåg – Gaza i våra hjärtan november 2012

21 Dec

Med minnet som drivkraft

22 Jul

Idag är en dag då orden inte kommer lätt. För idag minns vi Utøya. Vi minns och sörjer de som föll offer för intoleransens yttersta konsekvens: terrorn. Vi sänder all vår värme och kärlek till de som klarade sig – och till de familjer där en plats vid bordet gapat tom sedan dess.

Vi är många som önskade att Utöya skulle bli en vändpunkt – att vår vaksamhet mot intolerans skulle skärpas efter detta. Tyvärr blev det inte så. Kommentarsfälten på nätet svämmar fortfarande över av hat. De som står upp mot rasism och intolerans hotas – och trycket mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet ökar överallt i Europa. I Grekland patrullerar nazisterna gatorna i svarta skjortor och misshandlar migranter. I Ungern riktas hatet och våldet mot romer. I Sverige spottas det efter muslimska kvinnor i slöja och judar drabbas av hatbrott.

Den offentliga debatten i Sverige ändrar långsamt karaktär och islam diskuteras allt oftare som ett problem – som ett hot. Smärtsammast är att intoleransen inte kan avgränsas till små, marginaliserade grupper. Den lever ibland oss. Vid fikabordet, på fotbollsträningen och i alla samhällsgrupper. Det gör vår kamp svårare – för det är en utbredd längtan efter enkla generaliseringar vi måste bekämpa.

Vi vill ha ett samhälle där människor värderas efter sina handlingar och inte efter sin religiösa, etniska eller kulturella tillhörighet. I dag minns vi Utöya. Men imorgon måste kampen mot intoleransen fortsätta med ännu större styrka. Vi har gjort mycket – men vi behöver bli ännu flera och ännu starkare. På varje plats där rasism och intolerans visar sig ska vi finnas. Våra ord om ”aldrig mera” kan bara få kraft om vi även aktivt bygger ett samhälle som verkligen rymmer alla. Tveka aldrig – vi kommer att lyckas. Men då behövs du och jag. Varje dag.

Dags att lagstifta om rätt till vård för alla – en mänsklig rättighet.

7 Apr

Utdrag ur den migrationspolitiska debatten torsdag den 8 december 2011.

I Sverige borde mänskliga rättigheter vara individuella och absoluta – och framförallt borde de gälla just de människor som behöver dem mest – asylsökande, papperslösa och diskriminerade. Så är det inte nu.

När du eller jag blir sjuka är hälso- sjukvården skyldig att ge oss vård efter behov. Personalen får inte snegla på vår status i samhället, vår politiska hemvist, vår religiösa tro eller vem vi älskar. På den grunden vilar även hälso- sjukvårdens etiska principer sedan 2500 år. Det är principer vi är stolta över – och det är principer som vi kräver att sjukvården ska hävda.

När papperslösa Bahar blir sjuk ber vi sjukvården bortse från hennes behov. Istället ska de titta på hennes juridiska status – som om sjukdomar endast drabbar den som har svenskt personnummer. Som om behoven beror på vilka papper som finns i fickan. När asylsökande Ibrahim blir sjuk ber vi sjukvården överväga om vården är nödvändig eller om den kan ”anstå”. En sådan gränsdragning finns inte för några andra människor i Sverige – en sådan gränsdragning finns inte i sjukvårdsetiken.

Knacka på dörren till kliniken för papperslösa. Titta in och se det enorma frivilligarbetet som görs på kliniker i landet för att tillgodose rätten till hälsa. Träffa läkare, sjuksköterskor och kuratorer som kämpar för att ge de allra mest utsatta den mest basala vård de behöver. De träffar asylsökande, de träffar papperslösa och de försöker efter bästa förmåga täcka över vårt samhälles kolossala misslyckande.

Jag är tacksam över att alla dessa frivilliga orkar. Men samtidigt skäms jag ända in i märgen över att de ska behöva göra det. Jag skäms över att FN:s särskilda rapportör för hälsa, Paul Hunt, ska behöva påpeka för Sverige att papperslösa och asylsökande i Sverige inte får rätten till hälsa tillgodosedd och att alla bör ges lika rätt till vård.

Knacka på dörren till kliniken för papperslösa och se att inte ens alla barn i Sverige har lika rätt till vård. Träffa kvinnor som inte får regelbunden mödravård och som förlöses av frivilliga i hemmet. Träffa lungsjuka Samir, som går med sin kroniska lungsjukdom – ständigt orolig att bli så sjuk att han behöver sjukhusvård.

Knacka på dörren till kliniken för papperslösa och svara på vårdpersonalens fråga om varför utredningen om rätt till vård för papperslösa och asylsökande inte ännu kommit ut på remiss? Utredningen leddes av Erna Zelmin och presenterades i maj 2011. Helt i enlighet med de internationella konventioner som Sverige förbundit sig att följa föreslog utredningen att papperslösa och asylsökande ska få samma rätt till sjukvård som personer folkbokförda i Sverige.

Migrationsminister Billström var snabb att avfärda utredningen och påstå att det skulle bli för dyrt. Vad får mänskliga rättigheter kosta, migrationsminister Billström? Är knappt halva kostnaden för restaurangmomsen för mycket – blir vi inte tillräckligt mätta då?

Dublin finns på ett hotell i Eskilstuna

30 Nov
I ett nedgånget och skitigt hotell i utkanten av Eskilstuna sitter 140 asylsökande från hela världen. “Jag är Dublin”, svarar de, när vi pratar. Det betyder att de varit i t ex Italien innan de lyckades ta sig hit till Sverige. Där har de behandlats mycket illa och i många fall inte fått det som ens kommer nära en rättvis och individuell asylprövning. Men eftersom deras sak redan “prövats” skickas de tillbaka igen från Sverige.
Många av dessa sökande har varit på flykt i åratal. De bollas runt i Europa. De undrar när livet ska börja. De undrar när de ska kunna andas ut och känna trygghet.
Under dagen finns inget att göra på hotellet. Bara väntan. Ingen svenskaundervisning, ingen samhällsinformation, ingen fysisk aktivitet. Bara väntan.
Ett par gånger i veckan hade Migrationsverket personal på plats i tre timmar för att svara på frågor. Men nu har även de slutat komma. Det var för bråkigt. Bråken kommer särskilt på natten – frustrationen och vanmakten pyser ut mellan de sökande -slagsmål och självmordsförsök.
Två kvinnor från Eritrea upprepar: “Berätta om oss därute – vi känner oss inte trygga här.” Jag lovar att berätta. Liksom jag lovar en ung man från Tunisien att berätta om vanmakten: “Visa mig en väg – och jag ska följa den. Ge mig en liten, liten chans bara.”
Hotellet i Eskilstuna är ett resultat av den europeiska flyktingpolitiken och av regeringens oförmåga att skapa värdiga mottagandeförhållande. Vi måste kämpa för att ändra på båda delarna. Varje dag.

Lite klipp från debatter

5 Oct

Klipp från  TV4  Morgon där jag debatterade familjeåterförening med Fredrik Federley. http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=debatt_-_varfor_accepterar_inte_sverige_somaliska_pass&videoid=1974316

Klipp från TV4 om de 15 000 migranter som dött på sin resa till Europa sedan 1993. http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna?title=15_181_doda_flyktingars_namn_visas_upp_i_riksdagen&videoid=1736097

Ett svar till Fadumo..

6 May

Tystnad kan vara smärtsamt talande. Och aldrig blir det så tyst och tomt som när frågor inte får svar.

För drygt en månad sedan stod vi här och debatterade den migrationspolitiska överenskommelse som ingåtts mellan regeringen och miljöpartiet.
Kännetecknande för överenskommelsen är att den inte ger några svar – att den låter väntan, tystnad och tomhet fortsätta. Därmed fortsätter regeringen nu med miljöpartiets hjälp driva en politik som tydligt strider mot internationella konventioner och förhoppningen om en human och generös flyktingpolitik.

Inte heller för en månad sedan blev vi mycket klokare på vad överenskommelsen skulle innehålla – förutom fyra redan pågående utredningar och några – visserligen välkomna – mindre ändringar kring asylprocessen.

Häromdagen hade jag förmånen att träffa Fadumo från Falköping. Efter sin flykt från Somalia har hon fått asyl i Sverige. Hon berättar om att komma bort från sina barn i krigskaoset och att sedan – efter att en väninna äntligen hittat dem i flyktingläger – inte kunna få hit dem. Så här säger hon:

”Det gör ont i mig – det är svårt att förstå den situationen som har uppstått nu när jag har hittat dem, och de inte får komma till mig. Hela tiden läser jag beslutet om och om igen och bara gråter. Jag vill bara se mina barn, jag kan knappt prata om det. Det är nästan omöjligt att klara av den här situationen. De har ingen annan än mig. Jag är orolig, de är barn. Vad som helst kan hända.
Jag har inte sett barnen på mer än tre år nu. De yngsta är bara 5 och 7 år, den äldsta är 17 år och får ta hand om de små själv nu.”

Fadumo lyssnar på oss idag. Tillsamman med många andra väntar hon på att återförenas med sina anhöriga – på fru, man eller barn.
Jag beundrar Fadumos styrka. Jag beundrar hennes mod.
Och lika mycket skäms jag över den behandling som hon, hennes barn och så många andra i hennes situation får av svenska myndigheter just nu.

Vi är skyldiga Fadumo ett svar. Vi är skyldiga henne och alla andra i hennes situation annat än tystnad. Vi är faktiskt skyldiga att agera.

Hur ska vi tolka regeringen och MPs avvaktande hållning till att kravet på styrkt identitet sätts över rätten till familjeåterförening?
Vad menar regeringen och MP när de säger att ”man ska finna en lösning på problemet”? När då?
Anser regeringen och MP inte längre att det även i Sverige är en mänsklig rättighet att leva med sin familj?
Hur länge anser regeringen och MP att Fadumos barn ska vänta på att återförenas med sin mamma?

Hittills har vi mötts av tystnad eller icke-svar. Man förklarar att det tar tid att stifta lagar och att det är viktigt att inte förhasta sig. Och visst är det så. Vi ska inte förhasta oss.
Men vi ska inte heller stå passiva medan människor far illa och inte får sina mänskliga rättigheter respekterade!

Migrationsminister Billström har sagt att sänkta identitetskrav vid familjeåterförening skulle kunna bidra till trafficing och barnsexhandel. Även om det är bra att Billström tar denna hemska brottslighet på allvar skjuter statsrådet helt vid sidan av målet…

Risken för handel med barn och flyktingsmuggling ÖKAR naturligtvis så länge det inte finns säkra, lagliga vägar till återförening.
När minderåriga får klara sig själva i krigshärjade länder bäddas för människohandel och utnyttjande. Det enda rimliga är att minska beviskravet på identitet så att det räcker att göra sannolikt med t ex DNA, blodprov eller kompletterande dokument att släktskap eller familjeband finns.
Då skulle vi ta Fadumos vädjan på allvar – då skulle vi tillgodose familjers rätt till återförening.

Att moderaterna inte agerar är väl inte så förvånande – där har en restriktiv flyktingpolitik allt för länge varit målet. Men att även Kristdemokraterna, som ju säger sig värna familjen, accepterar detta är förvånande.

Ännu mera beklämmande är att även Miljöpartiet, som länge har arbetat tillsammans med Vänsterpartiet för en human flyktingpolitik, nu valt att ansluta sig till avvisningspolitiken.
Med MPs överenskommelse med regeringen träder en ny grönhöger fram. Argumentet – att man med överenskommelsen blockerar SD från att påverka migrationspolitiken och hindrar ”en dansk utveckling” håller inte. Man kan inte bekämpa främlingsfientlighet med främlingsfientlighet light. Man kan inte bekämpa dålig politik med lite mindre dålig politik. Det som krävs är en helt annan politik!

Tystnad kan vara smärtsamt talande. Och aldrig blir det så tyst och tomt som när frågor inte får svar. När nödvändiga steg inte tas.

Människor flyr inte lättvindligt. De lämnar inte språk, kultur, hemvana gator, släkt och vänner utan anledning. Allteftersom EU bygger upp murarna mot omvärlden blir det dessutom allt farligare att ta sig till Europa och en eventuell asylprövning. För den asylsökande finns det idag i princip inga lagliga vägarna in i Europa. Flyktingsmugglare gör stora vinster på dessa människors desperation och förtvivlan.
På slingriga vägar, över berg eller flodar tar dessa människor sig. De köper en plats på farliga småbåtar för att ta sig över Medelhavet.

Det som krävs är ett stopp för EU:s murbygge mot flyktingar och skyddsbehövande. Asylviseringar måste införas för att skapa lagliga vägar för att söka asyl i Europa.

Men istället väljer regeringen – och häpnadsväckande nog nu också MP – att helt reservationslöst ställa sig bakom Stockholmsprogrammet och harmoniseringsprocessen inom detta område. Man ska till och med prioritera att genomföra återvändandedirektivet, något som MP varit en mycket tydlig kritiker till fram till nu.
Dessutom anser MP numera att Dublinförordningen, som ju på ett helt förödande sätt kortsluter asylrätten, ska vara oförändrad, och det samma gäller transportöransvaret.

Tystnad kan vara smärtsamt talande. Och aldrig blir det så tyst och tomt som när frågor inte får svar. När nödvändiga steg inte tas.

Det är att likna med att stå på land och se ett skepp i sjönöd. Vi ser hur det ligger till. Båten läcker ju! Hur ska vi kunna förklara att vi visste – att vi såg och hörde, men att vi inget gjorde?

Just nu står vi här och vet vad som borde göras. Vi vet att begreppet ”synnerligen ömmande skäl” är för restriktivt och att t ex svårt sjuka barn och vuxna därför avvisas.
Vi vet att begreppet måste ändras till ”särskilt ömmande” om det ska finnas lagligt utrymme att ge asyl av humanitära skäl.

Och ändå händer ingenting. Ska vi tolka det som ovilja? Ska vi tolka det så att samtliga borgerliga partier och nu även grönhögern tycker att en restriktivare asylbedömning i dessa fall är rätt? Tills ni väljer att göra något åt saken finns faktisk ingen annat sätt att tolka det!

Vi står här och vet att begreppet ”väpnad konflikt” måste tydliggöras så att den som flyr undan krig och svåra inre motsättningar i hemlandet faktisk kan få det ett skydd som motsvarar folkrättens betydelse. Ändå väljer regeringen och grönhögern att passivt se på utan att agera.

Vi står här och vet att familjer splittras. Ibland tvingas den ena föräldern lämna partner och barn i Sverige för att med fara för liv och hälsa återvända till hemlandet för att söka uppehållstillstånd därifrån. Ibland avvisas familjen till olika länder. Detta trots att rätten att leva med sin familj är en mänsklig rättighet.

Tystnad kan vara smärtsamt talande.

Vänsterpartiet tänker inte låta tystnaden råda. Vi vill skapa förutsättningar för en rättvis, human och generös migrationspolitik.

Vi vill att Fadumo ska få ett svar här idag: din rätt till att återförenas med dina barn väger tyngre än kravet på styrkande av identitet. Vi vill att asylsökande i Sverige ska veta att Sveriges riksdag är beredda att agera när vi ser att systemet så uppenbart inte fungerar som det ska!

En extremists bekännelser…

6 Apr

Politik handlar ibland om att vinna makten över språket. Moderaterna med propagandaminister Schlingmann i spetsen har varit ovanligt skickliga på detta. Men det innebär att borgerligheten har skapat ett nyspråk som egentligen inte alltid betyder något – och att man skapar etiketter för att misstänkliggöra andra politiska idéer.

Jag är ganska vanlig, ganska lagom. Jag är medelålders, medelklass och bor i mellersta norrland. Med mina 2 barn ligger jag nära genomsnittet för mammor i Sverige, och jag tycker om helt vanliga saker som vårdagar med takdropp, en bra bok och fredagsmys framför teven. Som vänsterpartist grundar mina politiska åsikter sig i arbetarrörelsens insikter om att ett jämlikt och solidariskt samhälle är ett bra samhälle för oss alla att leva och utvecklas i – ett samhälle som är tryggt och stabilt även för företag och investerare.

Ändå extremistförklaras jag och övriga delar av arbetarrörelsen allt oftare av borgerligheten. Varför, kan man undra? Har vi vapen under sängen? Planerar vi terrordåd eller smider planer på en statskupp?

 Nej – men det är väl lika bra att bekänna: vi är tydligen extremister när vi anser att Sverige ska vara ett land där alla har goda möjligheter att leva, utbilda sig och arbeta. Vi tycker att det ska finnas en sjukförsäkring värd namnet för dem som drabbas av sjukdom, och en arbetslöshetsförsäkring för dem som drabbas av arbetslöshet. Vi tycker att kvinnor ska ha lika lön för lika arbete och möjlighet att försörja sig på en heltidslön.

Vi tycker att utbildningssystemet ska stötta dem som behöver det, så att det inte endast är barn till studievana föräldrar som lyckas. Vi tycker att den offentliga hälso- sjukvården ska vara behovsstyrd och tillgänglig, och att det inte ska vara möjligt att göra enorma skattefria vinster på våra skattepengar. Och vi tror att en sådan jämlik välfärd bäst skapas genom en gemensam skattefinansiering.

Vi tycker dessutom att Sverige ska hålla vad vi lovat då vi skrev på deklarationer om mänskliga rättigheter. Det innebär att människor som flyr undan krig, våld och förtryck har rätt till skydd och att alla människor – helt oberoende av vem de är eller var de kommer ifrån – har rätt till hälsa, sjukvård och ett värdigt bemötande.

Om dessa åsikter är extrema – ja, då är jag väl extremist. Men det är även folk jag träffar på affären, på simhallen och på gator och torg. Det verkar alltså vara ganska vanligt att vara extremist. För många av oss tror att ett annat Sverige är möjligt och att vi kan föra en politik för att uppnå ett sådant jämlikt samhälle.

I just detta fall är alternativet egoism – och det vore väl extremt?