Dublin finns på ett hotell i Eskilstuna

I ett nedgånget och skitigt hotell i utkanten av Eskilstuna sitter 140 asylsökande från hela världen. “Jag är Dublin”, svarar de, när vi pratar. Det betyder att de varit i t ex Italien innan de lyckades ta sig hit till Sverige. Där har de behandlats mycket illa och i många fall inte fått det som ens kommer nära en rättvis och individuell asylprövning. Men eftersom deras sak redan “prövats” skickas de tillbaka igen från Sverige.

Många av dessa sökande har varit på flykt i åratal. De bollas runt i Europa. De undrar när livet ska börja. De undrar när de ska kunna andas ut och känna trygghet.

Under dagen finns inget att göra på hotellet. Bara väntan. Ingen svenskaundervisning, ingen samhällsinformation, ingen fysisk aktivitet. Bara väntan.

Ett par gånger i veckan hade Migrationsverket personal på plats i tre timmar för att svara på frågor. Men nu har även de slutat komma. Det var för bråkigt. Bråken kommer särskilt på natten – frustrationen och vanmakten pyser ut mellan de sökande -slagsmål och självmordsförsök.

Två kvinnor från Eritrea upprepar: “Berätta om oss därute – vi känner oss inte trygga här.” Jag lovar att berätta. Liksom jag lovar en ung man från Tunisien att berätta om vanmakten: “Visa mig en väg – och jag ska följa den. Ge mig en liten, liten chans bara.”

Hotellet i Eskilstuna är ett resultat av den europeiska flyktingpolitiken och av regeringens oförmåga att skapa värdiga mottagandeförhållande. Vi måste kämpa för att ändra på båda delarna. Varje dag.

Lite klipp från debatter

Klipp från  TV4  Morgon där jag debatterade familjeåterförening med Fredrik Federley. http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=debatt_-_varfor_accepterar_inte_sverige_somaliska_pass&videoid=1974316

Klipp från TV4 om de 15 000 migranter som dött på sin resa till Europa sedan 1993. http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna?title=15_181_doda_flyktingars_namn_visas_upp_i_riksdagen&videoid=1736097

Ett svar till Fadumo..

Tystnad kan vara smärtsamt talande. Och aldrig blir det så tyst och tomt som när frågor inte får svar.

För drygt en månad sedan stod vi här och debatterade den migrationspolitiska överenskommelse som ingåtts mellan regeringen och miljöpartiet.
Kännetecknande för överenskommelsen är att den inte ger några svar – att den låter väntan, tystnad och tomhet fortsätta. Därmed fortsätter regeringen nu med miljöpartiets hjälp driva en politik som tydligt strider mot internationella konventioner och förhoppningen om en human och generös flyktingpolitik.

Inte heller för en månad sedan blev vi mycket klokare på vad överenskommelsen skulle innehålla – förutom fyra redan pågående utredningar och några – visserligen välkomna – mindre ändringar kring asylprocessen.

Häromdagen hade jag förmånen att träffa Fadumo från Falköping. Efter sin flykt från Somalia har hon fått asyl i Sverige. Hon berättar om att komma bort från sina barn i krigskaoset och att sedan – efter att en väninna äntligen hittat dem i flyktingläger – inte kunna få hit dem. Så här säger hon:

”Det gör ont i mig – det är svårt att förstå den situationen som har uppstått nu när jag har hittat dem, och de inte får komma till mig. Hela tiden läser jag beslutet om och om igen och bara gråter. Jag vill bara se mina barn, jag kan knappt prata om det. Det är nästan omöjligt att klara av den här situationen. De har ingen annan än mig. Jag är orolig, de är barn. Vad som helst kan hända.
Jag har inte sett barnen på mer än tre år nu. De yngsta är bara 5 och 7 år, den äldsta är 17 år och får ta hand om de små själv nu.”

Fadumo lyssnar på oss idag. Tillsamman med många andra väntar hon på att återförenas med sina anhöriga – på fru, man eller barn.
Jag beundrar Fadumos styrka. Jag beundrar hennes mod.
Och lika mycket skäms jag över den behandling som hon, hennes barn och så många andra i hennes situation får av svenska myndigheter just nu.

Vi är skyldiga Fadumo ett svar. Vi är skyldiga henne och alla andra i hennes situation annat än tystnad. Vi är faktiskt skyldiga att agera.

Hur ska vi tolka regeringen och MPs avvaktande hållning till att kravet på styrkt identitet sätts över rätten till familjeåterförening?
Vad menar regeringen och MP när de säger att ”man ska finna en lösning på problemet”? När då?
Anser regeringen och MP inte längre att det även i Sverige är en mänsklig rättighet att leva med sin familj?
Hur länge anser regeringen och MP att Fadumos barn ska vänta på att återförenas med sin mamma?

Hittills har vi mötts av tystnad eller icke-svar. Man förklarar att det tar tid att stifta lagar och att det är viktigt att inte förhasta sig. Och visst är det så. Vi ska inte förhasta oss.
Men vi ska inte heller stå passiva medan människor far illa och inte får sina mänskliga rättigheter respekterade!

Migrationsminister Billström har sagt att sänkta identitetskrav vid familjeåterförening skulle kunna bidra till trafficing och barnsexhandel. Även om det är bra att Billström tar denna hemska brottslighet på allvar skjuter statsrådet helt vid sidan av målet…

Risken för handel med barn och flyktingsmuggling ÖKAR naturligtvis så länge det inte finns säkra, lagliga vägar till återförening.
När minderåriga får klara sig själva i krigshärjade länder bäddas för människohandel och utnyttjande. Det enda rimliga är att minska beviskravet på identitet så att det räcker att göra sannolikt med t ex DNA, blodprov eller kompletterande dokument att släktskap eller familjeband finns.
Då skulle vi ta Fadumos vädjan på allvar – då skulle vi tillgodose familjers rätt till återförening.

Att moderaterna inte agerar är väl inte så förvånande – där har en restriktiv flyktingpolitik allt för länge varit målet. Men att även Kristdemokraterna, som ju säger sig värna familjen, accepterar detta är förvånande.

Ännu mera beklämmande är att även Miljöpartiet, som länge har arbetat tillsammans med Vänsterpartiet för en human flyktingpolitik, nu valt att ansluta sig till avvisningspolitiken.
Med MPs överenskommelse med regeringen träder en ny grönhöger fram. Argumentet – att man med överenskommelsen blockerar SD från att påverka migrationspolitiken och hindrar ”en dansk utveckling” håller inte. Man kan inte bekämpa främlingsfientlighet med främlingsfientlighet light. Man kan inte bekämpa dålig politik med lite mindre dålig politik. Det som krävs är en helt annan politik!

Tystnad kan vara smärtsamt talande. Och aldrig blir det så tyst och tomt som när frågor inte får svar. När nödvändiga steg inte tas.

Människor flyr inte lättvindligt. De lämnar inte språk, kultur, hemvana gator, släkt och vänner utan anledning. Allteftersom EU bygger upp murarna mot omvärlden blir det dessutom allt farligare att ta sig till Europa och en eventuell asylprövning. För den asylsökande finns det idag i princip inga lagliga vägarna in i Europa. Flyktingsmugglare gör stora vinster på dessa människors desperation och förtvivlan.
På slingriga vägar, över berg eller flodar tar dessa människor sig. De köper en plats på farliga småbåtar för att ta sig över Medelhavet.

Det som krävs är ett stopp för EU:s murbygge mot flyktingar och skyddsbehövande. Asylviseringar måste införas för att skapa lagliga vägar för att söka asyl i Europa.

Men istället väljer regeringen – och häpnadsväckande nog nu också MP – att helt reservationslöst ställa sig bakom Stockholmsprogrammet och harmoniseringsprocessen inom detta område. Man ska till och med prioritera att genomföra återvändandedirektivet, något som MP varit en mycket tydlig kritiker till fram till nu.
Dessutom anser MP numera att Dublinförordningen, som ju på ett helt förödande sätt kortsluter asylrätten, ska vara oförändrad, och det samma gäller transportöransvaret.

Tystnad kan vara smärtsamt talande. Och aldrig blir det så tyst och tomt som när frågor inte får svar. När nödvändiga steg inte tas.

Det är att likna med att stå på land och se ett skepp i sjönöd. Vi ser hur det ligger till. Båten läcker ju! Hur ska vi kunna förklara att vi visste – att vi såg och hörde, men att vi inget gjorde?

Just nu står vi här och vet vad som borde göras. Vi vet att begreppet ”synnerligen ömmande skäl” är för restriktivt och att t ex svårt sjuka barn och vuxna därför avvisas.
Vi vet att begreppet måste ändras till ”särskilt ömmande” om det ska finnas lagligt utrymme att ge asyl av humanitära skäl.

Och ändå händer ingenting. Ska vi tolka det som ovilja? Ska vi tolka det så att samtliga borgerliga partier och nu även grönhögern tycker att en restriktivare asylbedömning i dessa fall är rätt? Tills ni väljer att göra något åt saken finns faktisk ingen annat sätt att tolka det!

Vi står här och vet att begreppet ”väpnad konflikt” måste tydliggöras så att den som flyr undan krig och svåra inre motsättningar i hemlandet faktisk kan få det ett skydd som motsvarar folkrättens betydelse. Ändå väljer regeringen och grönhögern att passivt se på utan att agera.

Vi står här och vet att familjer splittras. Ibland tvingas den ena föräldern lämna partner och barn i Sverige för att med fara för liv och hälsa återvända till hemlandet för att söka uppehållstillstånd därifrån. Ibland avvisas familjen till olika länder. Detta trots att rätten att leva med sin familj är en mänsklig rättighet.

Tystnad kan vara smärtsamt talande.

Vänsterpartiet tänker inte låta tystnaden råda. Vi vill skapa förutsättningar för en rättvis, human och generös migrationspolitik.

Vi vill att Fadumo ska få ett svar här idag: din rätt till att återförenas med dina barn väger tyngre än kravet på styrkande av identitet. Vi vill att asylsökande i Sverige ska veta att Sveriges riksdag är beredda att agera när vi ser att systemet så uppenbart inte fungerar som det ska!

Tags: migration asyl familjeåterförening identitetskrav

En extremists bekännelser…

Politik handlar ibland om att vinna makten över språket. Moderaterna med propagandaminister Schlingmann i spetsen har varit ovanligt skickliga på detta. Men det innebär att borgerligheten har skapat ett nyspråk som egentligen inte alltid betyder något – och att man skapar etiketter för att misstänkliggöra andra politiska idéer.

Jag är ganska vanlig, ganska lagom. Jag är medelålders, medelklass och bor i mellersta norrland. Med mina 2 barn ligger jag nära genomsnittet för mammor i Sverige, och jag tycker om helt vanliga saker som vårdagar med takdropp, en bra bok och fredagsmys framför teven. Som vänsterpartist grundar mina politiska åsikter sig i arbetarrörelsens insikter om att ett jämlikt och solidariskt samhälle är ett bra samhälle för oss alla att leva och utvecklas i – ett samhälle som är tryggt och stabilt även för företag och investerare.

Ändå extremistförklaras jag och övriga delar av arbetarrörelsen allt oftare av borgerligheten. Varför, kan man undra? Har vi vapen under sängen? Planerar vi terrordåd eller smider planer på en statskupp?

 Nej – men det är väl lika bra att bekänna: vi är tydligen extremister när vi anser att Sverige ska vara ett land där alla har goda möjligheter att leva, utbilda sig och arbeta. Vi tycker att det ska finnas en sjukförsäkring värd namnet för dem som drabbas av sjukdom, och en arbetslöshetsförsäkring för dem som drabbas av arbetslöshet. Vi tycker att kvinnor ska ha lika lön för lika arbete och möjlighet att försörja sig på en heltidslön.

Vi tycker att utbildningssystemet ska stötta dem som behöver det, så att det inte endast är barn till studievana föräldrar som lyckas. Vi tycker att den offentliga hälso- sjukvården ska vara behovsstyrd och tillgänglig, och att det inte ska vara möjligt att göra enorma skattefria vinster på våra skattepengar. Och vi tror att en sådan jämlik välfärd bäst skapas genom en gemensam skattefinansiering.

Vi tycker dessutom att Sverige ska hålla vad vi lovat då vi skrev på deklarationer om mänskliga rättigheter. Det innebär att människor som flyr undan krig, våld och förtryck har rätt till skydd och att alla människor – helt oberoende av vem de är eller var de kommer ifrån – har rätt till hälsa, sjukvård och ett värdigt bemötande.

Om dessa åsikter är extrema – ja, då är jag väl extremist. Men det är även folk jag träffar på affären, på simhallen och på gator och torg. Det verkar alltså vara ganska vanligt att vara extremist. För många av oss tror att ett annat Sverige är möjligt och att vi kan föra en politik för att uppnå ett sådant jämlikt samhälle.

I just detta fall är alternativet egoism – och det vore väl extremt?

Främlingsfientlighet kan inte bekämpas med lite mindre främlingsfientlighet

Ibland måste det självklara sägas: Främlingsfientlighet kan inte bekämpas med lite mindre främlingsfientlighet. Precis som mobbing inte kan bekämpas genom att fortsätta mobba – fast lite mindre. Precis som våld inte kan bekämpas genom att tillåta våld – fast lite mindre.

Främlingsfientlighet och diskriminering bekämpas endast genom att föra en politik som tydligt visar en annan väg. En politik som tar sin utgångspunkt i mänskliga rättigheter och utan att väja tar strid för att försvara dessa rättigheter. En politik som skapar möjligheter för människor att få skydd undan krig och förföljelse, och möjligheter att påbörja ett nytt liv med samma rättigheter och skyldigheter som vi andra åtnjuter här i Sverige.

Ibland måste det självklara sägas: En naken kejsare är inget annat än en naken kejsare. Och den migrationspolitiska överenskommelsen mellan de borgerliga partierna och miljöpartiet som presenterades för några veckor sedan är gjord av samma osynliga trådar som kejsarens kläder. Ändå presenterades överenskommelsen som ett underverk.

 Men vad består den då av, egentligen? Fyra redan pågående borgerliga utredningar på områdena rätt till vård för papperslösa, rätt till skola för papperslösa barn, kartläggning av begreppet ”synnerligen ömmande skäl” och översyn av de problem som kraven på pass och id-handlingar medför vid familjeåterförening. ”Ramar”, säger man. ”Viljeinrikting”, säger man. Gott så – men vari ligger viljan?

Överenskommelsen ger inga konkreta svar på vilka grupper som ska få rätt till vilken vård. Så de papperslösa och asylsökande fortsätter vänta på rätten till vård – en mänsklig rättighet.

Överenskommelsen ger inga konkreta svar på när papperslösa barn ska få rätt till skola. Så barns rätt till skola fortsätter vara beroende av enskilda rektorers och lärares välvilja och stöd.

Den ger inte heller konkreta svar på när begreppet ”synnerligen ömmande” kan ändras så att t ex apatiska flyktingbarn inte avvisas från Sverige. Så avvisningarna av apatiska och mycket sjuka barn och vuxna fortsätter.

Överenskommelsen ger inga konkreta svar till de somaliska föräldrarna som väntar i smärtsam ovisshet på att få återförenas med sina barn. Så familjerna fortsätter vänta på sina barn.

Ibland måste det självklara sägas: Om inte ramar har ett innehåll hänger de gapande tomma på väggen. Överenskommelsen mellan borgligheten och Miljöpartiet gapar tomt. Visst har man tagit till sig tanken om en fjärde migrationsdomstol, och visst har man även tagit till sig att det krävs certifierade tolkar, bättre kvalitet på landinformation och noggrannare beslutsmotiveringar.

Men möjligheten att fylla ramen med verkligt innehåll – med beslut som i grunden förändrar livet för asylsökande och papperslösa i positiv riktning – den har man försuttit. Kvar hänger en tom ram.

Efter valet var alla politiska partier till synes rörande överens: SDs intåg på den politiska arenan skulle inte påverka politiken och en så kallad ”dansk utveckling” där mittenpartierna rör sig mot höger skulle inte få förekomma i Sverige.

En ”dansk utveckling” innebär inte bara att mittenpartierna aktivt anpassar sig för att vinna väljare med främlingsfientlig politik. En ”dansk utveckling” innebär även att etablerade mittenpartier överger sin vanliga politik för att blockera ”ännu värre politik”.

Visst känner vi igen detta? Alldeles nyligen har vi hört exakt samma resonemang från Miljöpartiet. Vid presentationen av överenskommelsen hävdade borgarna och MP att överenskommelsen blockerar en ”dansk utveckling” och stänger ute SD.

Men genom överenskommelsen överges helt grundläggande principer som t ex rätt till vård som universell rättighet – och vad som borde vara ett självklart motstånd mot moderaternas massavvisningspolitik. Istället ansluter MP sig en politik som de tidigare varit mycket, mycket kritiska till. Och huvudargumentet är att det annars skulle vara ännu värre. Detta är inget annat än just en ”dansk utveckling” fast i svensk tappning!

I måndags kom en mycket intressant forskningsrapport av statsvetarna Carl Dahlström och Anders Sundell vid Göteborgs universitet. Den visar att en utveckling mot en hårdare invandringspolitik inom samtliga partier ökar stödet för främlingsfientliga partier. Det visar oss att alla – samtliga partier på den politiska skalan – har ett ansvar om man vill hindra en fortsatt främlingsfientlig utveckling.

Då duger inte halvhjärtade resonemang om att hårdare invandringspolitik blockerar för ännu värre åtstramningar, eller att breda överenskommelser i restriktiv riktning är önskvärda. Så är det självklart inte.

Ibland måste det självklara sägas: Dålig politik kan inte bekämpas med annan, dålig politik. Istället ska vi svara på främlingsfientlighet, diskriminering och förakt för mänskliga rättigheter med ett tydligt alternativ – en annan politik. Vi i Vänsterpartiet driver en solidarisk och human migrationspolitik. Vi hoppas att övriga partier inser vilket ansvar de har och förstår vad det kan kosta oss alla att köpslå om mänskliga rättigheter.

 

 

 

Att lyssna på det vi inte vill veta

Egentligen vill vi inte veta. För tortyr speglar utslag av människans grymmaste fantasi. Kanske är det därför vi värjer oss mot berättelserna om slag, elchocker, våldtäkter och utdragna naglar. Vi värjer oss mot den obegripliga uppfinningsrikedom som människan kan uppvisa i sin ondska. Och vi värjer oss mot den utsatthet som tortyroffret måste känna – just då – i händerna på sin bödel. Vi vill inte veta att människan kan vara så grym. Eller att hon kan vara så ensam.

 Men vi är inte så fega att vi stoppar fingrarna i öronen och nynnande låtsas som ingenting. Istället har världssamfundet skapat konventioner och överenskommelser för att skydda det vi ser som grundläggande mänskliga rättigheter: rätten till liv, säkerhet och hälsa oberoende av religion, kön, sexuell läggning, etnisk eller politisk tillhörighet.

 Europakonventionen som sedan 1995 är inskriven i svensk lag ger oss otvetydigt besked: Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Europadomstolen har i sin praxis tolkat konventionen så att tortyrförbudet också innefattar förbud att avvisa eller utvisa någon om det föreligger risk att denne ska utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling.

Europadomstolen har dessutom flera gånger slagit fast att tortyrförbudet och förbudet att avvisa någon som riskerar tortyr är undantagslöst. Det är glasklara besked som ger oss i Sverige skyldighet att göra det enda rätta – att erbjuda skydd och trygghet åt asylsökande som torterats.

 Ändå verkar inte svenska myndigheter vilja veta. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avkunnade i mars 2010 dom mot Sverige i ett principiellt viktigt mål mellan en iransk asylsökande och Sverige. Eftersom Sverige avstod att överklaga domen vann den laga kraft i juni. Domen innebär att Sverige omedelbart måste genomföra långtgående förändringar i asylprocessen.

 Domen slog fast två nya principer i asylrätten. För det första att det åligger Migrationsverket att på eget initiativ utreda anledningen till skadorna om en asylsökande framfört något som tyder på att denna utsatts för tortyr. Domstolen tillbakavisade regeringens argument om att det är den sökande själv som ska skaffa ett sådant utlåtande. Domstolens krav är mycket rimligt eftersom en tortyrutredning kostar mer än 10 000 kronor och inte omfattas av rättshjälp. De flesta asylsökande har alltså inte möjlighet att bekosta detta själva.

Den andra principen som slås fast är att bevisbördan övergår till Migrationsverket om utredningen finner bevis för tortyr. Det vill säga att Migrationsverket måste bevisa att det inte föreligger risk för tortyr vid en avvisning. Domstolen underkänner alltså Migrationsverkets nuvarande handläggning där det ofta blott konstateras att den sökande inte gjort troligt att tortyren kommer upprepas i hemlandet.

Fortfarande, åtta månader efter att domen vunnit laga kraft, finns inget som tyder på att svenska myndigheter följer domen. En rundringning bland erfarna ombud visar att domen inte på något sätt har satt spår i vare sig handläggning eller bedömning av ärenden. Asylsökande får fortfarande inte sina tortyrutredningar och de få som ändå görs bekostas av Vänsterpartiets Fristadsfond och andra frivilliga.

Jag vill gärna tro att migrationsminister Tobias Billström är en av dem som vågar lyssna. Som ytterst ansvariga är det regeringens skyldighet att se till att Sverige följer Europakonventionen och domstolens beslut. Men då måste migrationsministern omedelbart ta ut fingrarna ur öronen och visa världen att Sverige inte lämnar tortyrens offer ensamma med sina bödlar igen.

Gaddafi – rätt man att anförtro asylsökanden?

Läser om EU:s avtal med diktatorn Gaddafi som till ett pris av 60 miljoner euro hjälper EU att hålla borta “illegala immigranter från EU”. Eller på ren svenska: en diktator som konsekvent bryter mot mänskliga rättigheter ser till att asylsökande inte når Europa.

Påminner mig om förra veckans överläggningar i utskottet med Billström om återtagandeavtal med Turkiet. Även här anger regeringen att det inte finns problem förknippade med att ingå avtal med ett land som inte ratificerat FN:s flyktingkonvention. Liknande återtagandeavtal mellan EU och Kina ska ingås. Kina – en regim som konsekvent avrättar, fängslar och torterar sina medborgare.

Regeringen verkar inte darra på manchetten när det gäller att acceptera diktaturer och stater med tveksam inställning till mänskliga rättigheter om man bara lyckas hålla asylsökande borta. Är detta att vara “en stark röst i världen”?

När ska Sverige följa domen från Europadomstolen?

Jag har idag lämnat in en interpellation för att ställa migrationsminister Tobias Billström till svars för att Europadomstolens dom kring tortyrutredningar inte följs. Det innebär att asylsökande riskerar att utsättas för upprepad tortyr om de skickas tillbaka till sitt hemland.

För att läsa hela interpellationen och mera information se

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/vansterpartiet/pressrelease/view/zadeh-mehrabi-fraan-boraas-debatteras-i-riksdagen-580305

En långtidsutredning utan jämställdhetsperspektiv

Var på förmiddagens utfrågning kring långtidsutredningen och ställde en fråga om avsaknaden av jämställdhetsperspektiv i utredningen. Frågan löd:

“Män och kvinnor har olika förutsättningar på arbetsmarknaden. Vi ser nu att sysselsättningsgraden inte ökar i samma takt för kvinnor som för män. Andelen kvinnor med deltidsarbete ökar och andelen deltidsarbetande är högre bland yngre kvinnor än bland äldre kvinnor. Det får bl a konsekvenser för möjligheterna till försörjning bland ensamstående kvinnor med barn. Ändå lyser just jämställdhetsaspekterna med sin frånvara i stora delar av utredningen. Bör man inte i framtiden integrera jämställdhetsperspektivet i utredningar om arbetsmarknadens funktionssätt? Detta för att verkligen belysa kvinnors särskilda problem?”

Fick till svar att det visst finns könsuppdelad statistik – och att det i övrigt är svårt att svara på sånt man inte gjort…

Just det som är problemet: könsuppdelad statistik räcker inte för att lösa kvinnors svårigheter på arbetsmarknaden. För det krävs analys och åtgärder! Och det finns inte i utredningen.

Borgerliga oppositionspolitiker i alliansen?

 Senaste tiden har företrädare för borgerligheten gått ut och kritiserat den egna utförsäkringspolitiken på sjukförsäkringsområdet. Först ut var centern, nu senast kristdemokraterna. Med bekymrat rynkade pannor träder företrädarna fram och talar om de brister i försäkringen som sjuka, utförsäkrade och politisk oppostion har skrikit sig hesa om sedan de föreslogs.

-Hela syftet med försäkringen är att man ska känna en ekonomisk trygghet när man är för sjuk för att arbeta. Samtidigt måste man få hjälp och stöd att komma tillbaka om man har en arbetsförmåga. Om vi inte lever upp till det har vi inte levt upp till det sjukförsäkringen syftar till, säger Emma Henriksson (KD).

Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Emma Henriksson företräder oppositionen. Det gör hon inte. Hon är en i raden av borgerliga politiker som ikläder sig rollen som egen opposition utan att bottna i verklig vilja till förändring.

På dagens socialförsäkringsutskott valde vi i S, V och MP ändå att ta borgarna på ordet och föreslå ett gemensamt utskottsinitiativ för att åtgärda sjukförsäkringens mest akuta brister.
Svaret från borgerliga majoriteten var talande: man vill avvakta utredningen som presenteras i mars. Så mycket för verklig viljan till förändring av det omänskliga regelverket. Men avvaktan på utredningen betalar inte hyran för dem som redan dagligen drabbas.